Fastän militärbasen levde sitt eget skyddade liv dolt för finländska blickar är det möjligt att glänta en aning på den hemliga förlåten. Efter splittringen av Sovjetunionen har arkiven blivit tillgängliga för forskare och människorna vågar berätta friare om sina minnen. Vi kan alltså redan berätta om Porkalas tid som tjänsteplats för teknikern/löjtnanten Gennadi Golinskij, som arbetade på områdets varvs- och byggnadsplatser under åren 1950-55. Vid sidan av arbetet jagade och fiskade Gennadi ivrigt; han lär till och med ha skidat i skogarna och på åkrarna i Porkala.

Många sovjetungdomar avtjänade sin värnplikt i Porkala. En av dem var sergeant Valentin Smirnov, som tjänade som radiospanare i Majvik. I den ståtliga gården högt uppe på höjden avlyssnades den finska radiotrafiken och den finska spanarbasen på den motsatta stranden av Esboviken hölls under uppsikt. På 1990-talet återvände Valentin till Kyrkslätt och Majvik för att berätta om sina erfarenheter som ung soldat inom det slutna arrendeområdet.

På militärsjukhuset vid Porkalabasen arbetade den då 20-åriga Valentina Minosjan, som blev kommenderad dit från Lomonosov nära St. Petersburg. Hon minns att man levde ett alldeles normalt liv på området efter vapenstilleståndsavtalet. Soldater såg man sällan utom på sjukhuset. Man följde med idrottstävlingar på planen i Kyrkslätt och lyssnade till konserter i officerarnas hus - ibland arrangerades till och med danskvällar.

Den enda mjölksovhosen i Sjundeå under Parentesen fanns på Nordanå. Där hade man trängt in 100 kor i en ladugård byggd för 50. Korna sköttes av småvuxna kvinnor, som efterlämnade mängder av stövelsulor, storlek 30, i gödseln.

Sjundby gård, som härstammar från 1500-talet, tjänade som stabsbyggnad. Därom minner väggskrifterna på uthuset liksom fotografier av soldater, som man funnit på området.