Efter september 1944 var Porkalaområdet stängt för sina tidigare bebyggare och förblev levande endast i deras minnen. Det kändes bittert eftersom i synnerhet de vuxna forna invånarna inte trodde på att de någonsin skulle få återse sin hembygd - arrendetiden var ju 50 år.

Man försökte acklimatisera sig på nya ställen, men det var inte lätt, eftersom Finland, förutom porkalaborna, samtidigt skulle placera ca 400 000 karelare, som också hade förlorat sina hem i samband med vapenstilleståndsavtalet. Den ersättning som beviljades för förlorad mark var en klen tröst. Från november år 1947 kunde man resa genom området med tåg. Tågvagnarnas fönster täcktes med luckor för färden mellan Köklax och Täkter. Denna "världens längsta tunnel" blev också av internationellt intresse, men de sovjetiska vakterna på tågen övervakade noga fotograferingsförbudet. För övrigt var Porkalaområdet en vit fläck på Finlands karta.

Sovjet inledde omedelbart omfattande arbeten på militärbasen. Två flygfält anlades på området - ett för jaktplan i Friggesby och ett för gränsjägare i Degerby. Kyrkslätts centrum utgjorde centralplatsen för basen, där bl. a. staben var placerad. Kyrkorna på området fungerade i allmänhet som platser för en mångfald av kulturell verksamhet. Hit flyttade också civilbefolkning och trakten blev inom kort så gott som självförsörjande med egen sovhos, butik, skola, biograf och eget sjukhus.